En hyllning till spelarna

Jag hade bestämt mig att jag inte skulle skriva något oavsett vad resultatet blev efter gårdagens match då jag anser spelarna både förtjänar och behöver sinnesro. Men efter gårdagens prestation kan jag helt enkelt inte låta bli att hylla spelarna. Därför vill jag idag så länge som möjligt dra ut på dagen så att den åtminstone för en dag känns lite längre än vad den normalt är. Det är något som både spelarna och ledarna förtjänar.

I min förra krönika skrev jag att jag kommer presentera alla spelare kort efter varje match. Men idag gör jag inte det då jag anser att all uppmärksamhet skall riktas mot hela laget. Vi såg alla hur varje Prespaspelare i offensiv planhalva hade minst 2 man på sig och att alla i laget gav sitt yttersta i 90 minuter. Vi såg också hur professionella Prespaspelarna var när man uppmuntrade varandra under hela matchen vilket i slutändan gav utdelning. Ni har förtjänat den respekten ni får både på och utanför plan.

Kort om matchen

Som vanligt var jag full av förväntan inför serieledarnas hemmamatch. Prespa tog emot mittenlaget IFK Berga som i ett tidigt skede insåg att man inte hade något annat val än att försvara sig med hela laget mot hemmaspelarna. Men vad gör en mur av spelare när Prespa Birlik var fast beslutna att spela sitt eget spel i 90 minuter. PB tog ledningen genom att forcera in bollen strax innan pausvilan. 2-0 kom i andra halvlek genom ett underbart spel som sedan också blev slutresultatet. Inför matchen var jag full av förväntan men efteråt var jag väldigt upprymd, nästintill smått euforisk, (jag vet, det kanske inte alltid syns då jag är aningen reserverad). Glad var jag i allafall, inte bara på grund av slutresultatet men också för att alla spelare verkligen gav intrycket av att de älskar att spela fotboll. Återigen var det helt enkelt stor klasskillnad lagen emellan.

Varför laget imponerar

Kontinuitet. Oavsett matchbild så tror man på sig själva så mycket att man vågar spela sitt eget spel. Första matchen jag såg PB spela visade laget dess potential. I den andra matchen blev jag klart övertygad. Men efter gårdagens match såg jag att det är spelarna själva som sätter gränserna. Prespa Birlik är ett sammansvetsat gäng som består av individuellt skickliga spelare i varje position. Men på den här nivån är det inte bara den fysiska förmågan som avgör. Jag vågar nästan påstå att den mentala biten där man tror på sig själv är minst lika viktig. Prespas spelare tror på sig själva. De sätter inte bara sina egna gränser - man flyttar också på dem.

Jag väljer att skriva i dag just för att hylla spelarna för deras insats. Jag hyllar dem för att de visar att de tror på sin egen förmåga och jag hyllar dem och hela organisationen, för optimismen som flödar så att man nästan kan ta på den.

Grattis Prespa Birlik till vinsten!

För övrigt

På väg ut efter matchen stöter jag på en god vän som är aningen frustrerad trots vinst och fint spel av Prespa Birlik. Han säger att matchbilden kunde förändrats om det hade blivit 1-1 då domaren dömde straff för IFK Berga. Jag förstår hans frustration, aningen billig straff tyckte många. Jag vill inte spekulera i huruvida det var straff eller inte men jag liksom min vän undrar varför man tillåter en domare, som har en bror som spelar för FK Karlskrona och som ligger tvåa i serien döma Prespas match? Jag vet, långsökt kanske, men för att utesluta all form av partiskt dömande väljer man helt enkelt en annan domare nästa gång.

En punkt som årets Prespaspelare har skött jättebra är att man koncentrerar sig på sitt eget spel. Man undviker onödigt tjafs med domarna och motståndarna vilket är viktigt då många av lagen kommer koncentrera sig just på att få PB i obalans. De andra lagen har helt enkelt inget annat val.  

Vid varje hemmamatch sitter jag kvar tills domaren blåst av. Och efter varje hemmamatch kommer jag applådera spelarna ut från planen.

/Erdin Asanovski